2010-07-31
00:05:08
Mommy's little monster.
Nystartad blogg, blev precis klar med headern som är hemmagjord, syns förmodligen men vafan det är jag med. Kände för en nystart, snyggare namn, snyggare utseende snyggare texter, tänk om man kunde få samma makeover-kit själv med...
Sitter i vilket fall som helst och funderar, funderar en massa, på dig och på dagen i övrigt. Jag är en jävla bitterfitta och bitch, så nu var det sagt. Jag tycker om människor så mycket att jag tillslut stöer ifrån mig dem, jävligt klyftigt Frida, dessutom Dakapo flera gånger om, föreställningen håller på i all evighet en sann jävla tragedi blandad med komik och det är Frida Söderberg som har huvudrollen. Hon entrar scenen livfull med glittrande ögon, strålar och ler och älskar passionerat, fortsättningen på detta teaterstycke fortsätter aldrig vackert där kommer någo osäkert och fruktat fram och Frida själv hoppas att hon hinner rädda föreställningen från sitt tragiska slut innan det är försent.
Jag funderar hur jag var som liten, jag var en djurälskande konstnär. Jag skrev böcker, lekte veterinär och ritade. Jag njöt av ensamheten och älskade att styra och ställa för mig själv. Att själv få bestäma vilket djur jag skulle plåstra om, eller ha hela färglådan för mig själv. Jag var ett mulligt (Hatar verkligen att få höra att man är det..."Amen nej du är inte tjock, du är ju Mullig!" som om det skulle vara nnågon tröst..) litet barn och fick snabbt reda på att det inte var okej. Jag tänker på Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och det var sann igenkänningsfaktor för mig. Jag tror jag som henne levde på att vara rolig för att dölja att man var såkallat mullig. I högstadiet gällde istället att vara den som stack ut på annat sätt, som att färga håret rosa eller klä sig i något udda istället för att sticka ut som tjock. Självklart fick jag mycket skit för det ändå, både för kläder, hår och storlek. Var jag vill komma till är om detta verkligen påverkat mig idag? Jag tänker tillbaka och känner fortfarande samma sårbarhet och samma oro längst ner i maggropen som jag gjorde då. Den där malande oron som kommer smygande då och då. Och osäkerheten är svår att läka. Jag är osäker inför dig med. Du vet aldrig vilken pina vissa saker är, Min kära fina. Jag uppskattar allting du ger mig, jag är skyldig dig massor. Bara du vet hur jag egentligen är...
Jag gör allt för att bättra mig. <3
Första inlägget borde varit muntrare... Jag kunde inte bry mig mindre.
/Frida.
Sitter i vilket fall som helst och funderar, funderar en massa, på dig och på dagen i övrigt. Jag är en jävla bitterfitta och bitch, så nu var det sagt. Jag tycker om människor så mycket att jag tillslut stöer ifrån mig dem, jävligt klyftigt Frida, dessutom Dakapo flera gånger om, föreställningen håller på i all evighet en sann jävla tragedi blandad med komik och det är Frida Söderberg som har huvudrollen. Hon entrar scenen livfull med glittrande ögon, strålar och ler och älskar passionerat, fortsättningen på detta teaterstycke fortsätter aldrig vackert där kommer någo osäkert och fruktat fram och Frida själv hoppas att hon hinner rädda föreställningen från sitt tragiska slut innan det är försent.
Jag funderar hur jag var som liten, jag var en djurälskande konstnär. Jag skrev böcker, lekte veterinär och ritade. Jag njöt av ensamheten och älskade att styra och ställa för mig själv. Att själv få bestäma vilket djur jag skulle plåstra om, eller ha hela färglådan för mig själv. Jag var ett mulligt (Hatar verkligen att få höra att man är det..."Amen nej du är inte tjock, du är ju Mullig!" som om det skulle vara nnågon tröst..) litet barn och fick snabbt reda på att det inte var okej. Jag tänker på Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och det var sann igenkänningsfaktor för mig. Jag tror jag som henne levde på att vara rolig för att dölja att man var såkallat mullig. I högstadiet gällde istället att vara den som stack ut på annat sätt, som att färga håret rosa eller klä sig i något udda istället för att sticka ut som tjock. Självklart fick jag mycket skit för det ändå, både för kläder, hår och storlek. Var jag vill komma till är om detta verkligen påverkat mig idag? Jag tänker tillbaka och känner fortfarande samma sårbarhet och samma oro längst ner i maggropen som jag gjorde då. Den där malande oron som kommer smygande då och då. Och osäkerheten är svår att läka. Jag är osäker inför dig med. Du vet aldrig vilken pina vissa saker är, Min kära fina. Jag uppskattar allting du ger mig, jag är skyldig dig massor. Bara du vet hur jag egentligen är...
Jag gör allt för att bättra mig. <3
Första inlägget borde varit muntrare... Jag kunde inte bry mig mindre.
/Frida.
